För att träna viljan behöver åkaren alltså få vistas i en miljö som uppmuntrar till autonomi och pröva saker själv. Det är framförallt tre saker jag tänker på som åstadkommer detta.

Det första är att involvera åkaren på flera olika sätt så att denne får träna på att vara aktiv. Det kan allt från att be dem välja ordningen på momenten till vilka resultat de vill uppnå och/eller hur det ska göras. Eller att ställa frågor så de får tänka själva över sin egen åkning och vad som är viktigt för dem. Och någon form av involvering behöver ske tidigt. Eller som Peter Lang, min gamla lärare, sa; ”Den som inte blir involverad under de första 15 minuterna ger upp allt hopp om att bli det.”

Det andra jag tänker på är att skapa trygghet. Och med det menar jag att åkarna inte ska tveka om de är en i gruppen eller om de är omtyckta av sina ledare. Detta ska aldrig stå i vägen för att utvecklas som åkare. Det kan innebära att man aktivt behöver styra grupprocessen eller prata mer om vad som är viktigt i gruppen eller vad det är nu som krävs för att åkarna få känna att de tillhör. När man känner sig trygg kommer viljan.

För det tredje så kan du låta deltagarna organisera sig själva. Åtminstone för en kort stund i slutet. Det kan vara någon en liten del av träningen där du låter de få göra som de vill, tex sätta en egen bana, låta dem åka i parken eller något annat där de själva får bestämma vad de gör och/eller hur. Inom vissa sporter eller grenar kan detta till och med vara den större delen. Inom skate- och surfkulturen sker mycket av träningen på egen hand med kompisar där man lär varandra nya trick, sporrar varandra, helt oorganiserat. Två exempel på detta är Henrik Harlaut på skidor och Sven Thorgren på bräda (som jag skrev om i mitt första inlägg). Att ha kontroll över sin egen inlärningsmiljö där man använder andra för återkoppling och inspiration fostrar självständiga åkare och lägger grunden för potentiella mästare.

Henrik Harlaut under slopestylekvalet i OS.

Hur kan du då veta om du som ledare gör rätt? Kolla på resultatet! Det är det enda sättet du kan avgöra om det just du gör blir bra. Ingen annan känner din grupp bättre än du gör! Så pröva nya sätt att instruera eller sätta upp miljön på och se om det blir som du tänkt. Blir det inte det så, justera och pröva någon annan variant. Det blir också ditt eget sätt att utveckla det du utsätter dina åkare för: tänk ut ett önskat resultat, sträva mot det och reflektera över det. Justera och pröva igen. Inre framgång som ledare kommer när du hittar din egna röda tråd mellan tanke och handling – i syfte att utveckla andra. Även om det krävs att du skiftar mellan att vara mentor och vara en resurs.

Summering: Detta är det sista av tre inlägg om viljans betydelse för lärande. I det första inlägget (Varför behöver vi träna viljan?) skrev jag om viljans struktur och hur man tränar oftare, lär sig bättre och fortsätter längre med en hög vilja. I det andra inlägget (Hur kan vi träna viljan?) tog jag upp hur ett lärlingsorienterat lärande övergår till ett mästerorienterat lärande och hur autonomi är en förutsättning för detta. I detta sista inlägg (Vad gör man som tränare för att träna viljan?) ger jag några konkreta tips vad man kan göra som ledare: skapa en miljö som involverar, ger trygghet och tillåter åkarna att organisera sig själva.

Jag hoppas att du fått några nya insikter och att du kan tillämpa dem i ditt eget ledarskap. Det har varit mitt syfte. Mer finns att läsa i boken.