Jag skulle vilja hänga med hela det kanadensiska landslag i puckelpist, de som dominerade och lade beslag på guld- och silvermedaljerna på både herr och damsidan. Hur gör de egentligen? Vad säger de till varandra och hur använder de varandra för att åka snabbare och hoppa högre?

Det jag skulle titta efter är hur de skolar in nya förmågor och hur de rutinerade åkarna utvecklas med hjälp av varandra. Jag tänker att för att utvecklas behöver en åkare börja i ett lärlingsorienterat lärande och så småningom kunna skifta från till ett mer mästerorienterat lärande. Tillåt mig att tillämpa några teorier och tankar: i korthet kan det senare beskrivas som att skapa en miljö där man kan uppnå vad man vill på det sätt man vill, och ställa sig frågan ‘Vad är bäst för mig?’ Lärlingsorienterat lärande däremot passar när en ledare vill sätta kulturen och möjliggöra för en åkare att plocka upp den typ av kunskap som är implicit, den som ibland kallas för den tysta kunskapen. Denna typ av träning passar också när färdighetsnivån är lägre och kunskapen om tekniken och sin egen lärostil är i sin tidiga utveckling. Risken är annars att denne lär sig en felaktig teknik eller rent utav skadar sig. Målen för ett åk eller träning eller säsong sätts mest av tränaren/instruktören (eller föräldern?) och åkaren är villig att ge den energi som krävs för att uppnå målen. Mycket av metodiken vid denna typ av lärande är enligt ’Intake, then test’ (som Gardner beskriver det), dvs ta in instruktioner och sedan testa detta.

Justine Defour-Lapointe efter OS-guldåket i puckelpist

Men så snart åkaren har fått en viss erfarenhet sker övergången till ett mer mästerorienterat lärande. Vilket är en nödvändighet för åkaren ska mogna och få långsiktiga resultat. Målen sätts av åkaren i samråd med tränaren/instruktören och åkaren agerar med avsikt snarare än på impuls. Om åkaren inte får önskat resultat (tex inte sätter det trick denne vill på det sätt denne vill) lägger den mer energi/vilja för att kunna uppnå sina mål. Denna typ av ledarskap innebär fokus på att sätta upp de bästa förhållandena snarare än att lära ut. Direkta instruktioner undviks allt mer och allt behöver inte vara obligatoriskt. Det ska finnas ett val och öppenhet kring både om vad som ska åstadkommas och hur det ska åstadkommas. Metodiken här är mer enligt ’Express, then gather feedback’, dvs kompisar och tränare/instruktör används mer som resurser än mentorer.

Åkaren behöver alltså utrymme för det som kallas autonomi, vilket också är ett av våra psykologiska basbehov enligt Basic Psychological Needs Theory. Autonomi innebär att kunna göra sina egna val och leva sitt eget liv, att man har en röd tråd mellan tanke och handling (mellan Will och Skill), dvs mellan våra intentioner/tankar/ideér och det man utför. Att få utrymme att prova själv även om det går åt skogen och inte bli övervakad och skuggad hela tiden. Yttre motivation (enbart) fråntar individen att hitta det inre värdet i aktiviteten. Att få pröva själv utvecklar viljan, helt enkelt. Det skulle jag kolla efter!