För att träna viljan behöver åkaren alltså få vistas i en miljö som uppmuntrar till autonomi och pröva saker själv. Det är framförallt tre saker jag tänker på som åstadkommer detta.

Det första är att involvera åkaren på flera olika sätt så att denne får träna på att vara aktiv. Det kan allt från att be dem välja ordningen på momenten till vilka resultat de vill uppnå och/eller hur det ska göras. Eller att ställa frågor så de får tänka själva över sin egen åkning och vad som är viktigt för dem. Och någon form av involvering behöver ske tidigt. Eller som Peter Lang, min gamla lärare, sa; ”Den som inte blir involverad under de första 15 minuterna ger upp allt hopp om att bli det.”

Det andra jag tänker på är att skapa trygghet. Och med det menar jag att åkarna inte ska tveka om de är en i gruppen eller om de är omtyckta av sina ledare. Detta ska aldrig stå i vägen för att utvecklas som åkare. Det kan innebära att man aktivt behöver styra grupprocessen eller prata mer om vad som är viktigt i gruppen eller vad det är nu som krävs för att åkarna få känna att de tillhör. När man känner sig trygg kommer viljan.

För det tredje så kan du låta deltagarna organisera sig själva. Åtminstone för en kort stund i slutet. Det kan vara någon en liten del av träningen där du låter de få göra som de vill, tex sätta en egen bana, låta dem åka i parken eller något annat där de själva får bestämma vad de gör och/eller hur. Inom vissa sporter eller grenar kan detta till och med vara den större delen. Inom skate- och surfkulturen sker mycket av träningen på egen hand med kompisar där man lär varandra nya trick, sporrar varandra, helt oorganiserat. Två exempel på detta är Henrik Harlaut på skidor och Sven Thorgren på bräda (som jag skrev om i mitt första inlägg). Att ha kontroll över sin egen inlärningsmiljö där man använder andra för återkoppling och inspiration fostrar självständiga åkare och lägger grunden för potentiella mästare.

Henrik Harlaut under slopestylekvalet i OS.

Hur kan du då veta om du som ledare gör rätt? Kolla på resultatet! Det är det enda sättet du kan avgöra om det just du gör blir bra. Ingen annan känner din grupp bättre än du gör! Så pröva nya sätt att instruera eller sätta upp miljön på och se om det blir som du tänkt. Blir det inte det så, justera och pröva någon annan variant. Det blir också ditt eget sätt att utveckla det du utsätter dina åkare för: tänk ut ett önskat resultat, sträva mot det och reflektera över det. Justera och pröva igen. Inre framgång som ledare kommer när du hittar din egna röda tråd mellan tanke och handling – i syfte att utveckla andra. Även om det krävs att du skiftar mellan att vara mentor och vara en resurs.

Summering: Detta är det sista av tre inlägg om viljans betydelse för lärande. I det första inlägget (Varför behöver vi träna viljan?) skrev jag om viljans struktur och hur man tränar oftare, lär sig bättre och fortsätter längre med en hög vilja. I det andra inlägget (Hur kan vi träna viljan?) tog jag upp hur ett lärlingsorienterat lärande övergår till ett mästerorienterat lärande och hur autonomi är en förutsättning för detta. I detta sista inlägg (Vad gör man som tränare för att träna viljan?) ger jag några konkreta tips vad man kan göra som ledare: skapa en miljö som involverar, ger trygghet och tillåter åkarna att organisera sig själva.

Jag hoppas att du fått några nya insikter och att du kan tillämpa dem i ditt eget ledarskap. Det har varit mitt syfte. Mer finns att läsa i boken.

Jag skulle vilja hänga med hela det kanadensiska landslag i puckelpist, de som dominerade och lade beslag på guld- och silvermedaljerna på både herr och damsidan. Hur gör de egentligen? Vad säger de till varandra och hur använder de varandra för att åka snabbare och hoppa högre?

Det jag skulle titta efter är hur de skolar in nya förmågor och hur de rutinerade åkarna utvecklas med hjälp av varandra. Jag tänker att för att utvecklas behöver en åkare börja i ett lärlingsorienterat lärande och så småningom kunna skifta från till ett mer mästerorienterat lärande. Tillåt mig att tillämpa några teorier och tankar: i korthet kan det senare beskrivas som att skapa en miljö där man kan uppnå vad man vill på det sätt man vill, och ställa sig frågan ‘Vad är bäst för mig?’ Lärlingsorienterat lärande däremot passar när en ledare vill sätta kulturen och möjliggöra för en åkare att plocka upp den typ av kunskap som är implicit, den som ibland kallas för den tysta kunskapen. Denna typ av träning passar också när färdighetsnivån är lägre och kunskapen om tekniken och sin egen lärostil är i sin tidiga utveckling. Risken är annars att denne lär sig en felaktig teknik eller rent utav skadar sig. Målen för ett åk eller träning eller säsong sätts mest av tränaren/instruktören (eller föräldern?) och åkaren är villig att ge den energi som krävs för att uppnå målen. Mycket av metodiken vid denna typ av lärande är enligt ’Intake, then test’ (som Gardner beskriver det), dvs ta in instruktioner och sedan testa detta.

Justine Defour-Lapointe efter OS-guldåket i puckelpist

Men så snart åkaren har fått en viss erfarenhet sker övergången till ett mer mästerorienterat lärande. Vilket är en nödvändighet för åkaren ska mogna och få långsiktiga resultat. Målen sätts av åkaren i samråd med tränaren/instruktören och åkaren agerar med avsikt snarare än på impuls. Om åkaren inte får önskat resultat (tex inte sätter det trick denne vill på det sätt denne vill) lägger den mer energi/vilja för att kunna uppnå sina mål. Denna typ av ledarskap innebär fokus på att sätta upp de bästa förhållandena snarare än att lära ut. Direkta instruktioner undviks allt mer och allt behöver inte vara obligatoriskt. Det ska finnas ett val och öppenhet kring både om vad som ska åstadkommas och hur det ska åstadkommas. Metodiken här är mer enligt ’Express, then gather feedback’, dvs kompisar och tränare/instruktör används mer som resurser än mentorer.

Åkaren behöver alltså utrymme för det som kallas autonomi, vilket också är ett av våra psykologiska basbehov enligt Basic Psychological Needs Theory. Autonomi innebär att kunna göra sina egna val och leva sitt eget liv, att man har en röd tråd mellan tanke och handling (mellan Will och Skill), dvs mellan våra intentioner/tankar/ideér och det man utför. Att få utrymme att prova själv även om det går åt skogen och inte bli övervakad och skuggad hela tiden. Yttre motivation (enbart) fråntar individen att hitta det inre värdet i aktiviteten. Att få pröva själv utvecklar viljan, helt enkelt. Det skulle jag kolla efter!

Viljan kan tränas, precis som färdigheterna. I denna serie av inlägg tänkte jag dela med mig av hur jag ser på viljan betydelse vid lärande och detta inlägg är tänkt att svara på frågan Varför behöver man träna viljan?

Vad är då viljan? Människans vilja bortom de omedelbara behoven uppstår tidigt i livet och kan beskrivas både som målet med till exempel en handling eller rörelse och energin för att uppnå det. Dessa två bör skiljas åt även om de bägge arbetar tillsammans i faktorn viljan (Will), som vi skriver om i boken. Om man tror på målet lägger man ner den energin som krävs för att uppnå det. Val av själva målet är ett samspel mellan miljö och individ och är kulturellt betingat – den är inlärd i samspel människor i ens närhet. Viljan kan alltså tränas och utvecklas.

En väl utvecklad vilja kommer inifrån och gör oss mindre beroende av yttre belöningar. För en åkare betyda det att man tränar effektivare under passet/lektionen men också att man tränar oftare utanför den organiserade träningen. Ett exempel på detta är när snowboardåkaren Sven Thorgren kom tillbaka från bergen till OS-byn med ett leende och motivering ”… vi måste ju få köra lite puder också.” (DN 5/2) Man lär sig också bättre. Hjärnforskning visar att hög motivation underlättar inlärningen. Dessutom så fortsätter man träna efter kursen eller efter man slutat tävla. Man tränar för livet.

Sven Thorgren

Vi använder viljan för att träna färdigheter i stort och smått, till perfektion eller på nybörjarrörelser. En rörelse har ett mål och ett önskat resultat. Det har även ett åk, en vecka och en säsong. Vi använder vår vilja när vi gör en 360, tar en port eller lär oss att ploga. Att vilja är lika naturligt för oss som att göra. Så varför inte medvetet träna den och använda oss av den?

Även om en hög vilja gör att våra färdigheter utvecklas effektivare under träning så kan man ha nytta av den utanför backen eller parken. Sven Thorgren berättar i samma artikel hur han svarade Mark McMorris, X-gamesstjärnan, när denne ville ändra slopestylebanan, med ”att det inte går att göra nu efter två träningsdagar och med bara en dag kvar.” Banan ändrades inte och Sven gjorde två av sina grymmaste åk någonsin i OS-finalen. Är en väl utvecklad vilja vad som krävs för att bli en av de bästa?