Under rätt förutsättningar kan alla åkare utveckla sin inre motivation. Det skulle ge dem ökad stimulans och uthållighet att öva och träna, även utanför tränings-/lektionstid och trots motgångar. Du som ledare har möjlighet att skapa denna utvecklande miljö som gör dem till bättre åkare och ger dem ett livslångt intresse för skid-/snowboardåkning.

Self-Determination Theory (SDT) är en forskning kring motivation som används allt mer, även här i Sverige. Den stödjer arbetssättet enligt Will-Skill-Hill (WSH).

Genom en mängd studier har man identifierat olika typer av motivation. För att färdigheterna ska utvecklas över tid behövs en stark inre motivation som har sitt ursprung i vårt intresse, passion och värderingar. Vi gör helt enkelt det vi tycker är roligt utan någon större hänsyn till eventuella belöningar, vilket gör att vi fortsätter trots motgångar. Vi blir också mer fokuserad på det vi gör eftersom vi inte tänker lika mycket på konsekvenserna när vi är klara. Vi har en känsla att vi är fria att välja själva. Minskas kontroller och yttre orsaker till beteende tvingas hjärnan söka efter autonoma motiv.

Detta kallas alltså att vara autonomt motiverad.

“You always progress step by step”, Sven Thorgren i Onboard Magazine. Photo: Sami Tuoriniemi

Som ledare kan du skapa de bästa förutsättningarna för en autonom motivation hos åkarna. Det gör du genom att tillmötesgå något som vi alla vill, våra tre psykologiska grundbehov:

• Samhörighet innebär en känsla av gemenskap med människor som man delar upplevelser, känslor, mål, värderingar och erfarenheter med. De bryr sig om oss och vi bryr oss om dem och vi känner oss trygga och omtyckta.
• Kompetens handlar om att göra framsteg, arbeta mot ett mål och vilja inhämta kunskap. Att lära sig kompetenser och färdigheter är stimulerande i sig själv (förutom att de användas för att uppnå något).
• Autonomi innebär att kunna göra våra egna val och leva vårt eget liv, att vi har en röd tråd mellan tanke och handling (mellan Will och Skill), dvs mellan våra intentioner/tankar/ideér och det vi utför. Att få utrymme att prova själv även om det går åt skogen och inte bli övervakad och skuggad hela tiden.

Genom att tillfredsställa de psykologiska basbehoven kan du som ledare skapa långsiktigt motiverade åkare. Det gör du med hjälp av WSH: Skapa en utvecklande miljö (Hill) i syfte att bibehålla en hög vilja (Will) och öka färdigheterna (Skill) över en längre tid.

Tre tips till dig som vill skapa långvarigt motiverade åkare:

1. Skapa en fungerande grupp. Se till att skapa en bra stämning i gruppen genom regelbunden interaktion mellan dig och åkarna och mellan alla åkare. Du kan alltså öka samhörigheten genom att organisera vilka åkarna i gruppen åker med och variera det. Dessutom kan du visa åkaren uppskattning och intresse i ett utforskande samtal där du ställer frågor till åkaren med fokus på processen och ansträngningen fram till ett resultat.

2. Utmana i små steg. Att klara nya utmaningar ger åkaren kvitto på sin kompetens och ökar viljan att ta sig an gradvis större utmaningar. Öka svårighetsgraden med små steg. Ett exempel är Sven Thorgrens tips i Onboard Magazine nyligen om hur man gör en 360: “Try to take it step by step. Make sure you can do a straight air properly before. You have to learn the basics, and if you know how to do a good straight air you’ll probably be able to do a good 360 as well. You always progress step by step.” Prata även om ansträngningarna, tålamodet och träningarna/lektionerna som gett resultat snarare än enbart prata om resultatet i sig. Ge kvitto på att åkaren klarat av uppgiften för det är vanligt att vi inte känner det själva.

3. Ge utrymme för valfrihet. Ge åkarna utrymme att själv bestämma hur de kommer att genomföra ditt planerade momentet. Det finns ofta en inneboende valfrihet hur de tar sig an uppgiften som du kan förstärka. Förklara syftet med ett moment så de blir motiverade till varför de ska genomföra det. Om de vet varför kan de själva välja hur, i mindre delar eller i sin helhet. Använd även ord som betonar valfrihet för att stärka autonomin. Och undvik ord som minskar känslan av att välja själv så som ‘måste’, ‘ska’, etc. Du kan också ge åkarna ett konkret val. Vi uppskattar det vi själv valt högre än om vi blivit tilldelad något, även om vi skulle få det vi själv skulle valt.

Try this at home! Du känner dina åkare bäst och kan pröva ett anpassa upplägg efter ålder, färdigheter, personliga mål, terräng, etc. Börja med små steg!

Läs gärna mer i böckerna Behovsbaserat ledarskap – och Will-Skill-Hill – Att leda genom utmaningar förstås!

Som ledare behöver du välja mål och bestämma vägen dit. Will-Skill-Hill fungerar som en karta för ditt ledarskap och underlättar för dig att analysera och ta rätt beslut.

Ledarskap innebär ofta att förstå och navigera i ibland utmanande situationer. Då behöver du en karta för att kunna se och välja rätt saker att fokusera på. De tre faktorerna i Will-Skill-Hill och sambanden mellan dem hjälper dig att själv välja ut vad som krävs för att driva och utveckla situationen åt rätt håll mot målet.

• Will: Hur är motivationen? Vad behöver åkarna få göra för att få ett större eget driv?
• Skill: Vad händer just nu i utvecklingen? Vad kan jag göra för att det ska hända?
• Hill: Vad i miljön behöver ändras? Får arbetet med gruppen och utmaningarna den effekt jag tänkt mig?

WSH-kartan hjälper dig att navigera i utmanande ledarskapssituationer.

Om du bestämmer dig för att ändra en sak vänta för att se vilken effekt den får. Eftersom dina åkare är unika kan de hitta lite andra vägar till målet än vad du har tänkt dig. Var öppen så att de själva får hitta vägar till målet. WSH ger dig en möjlighet att orientera dig i utveckling och framsteg i gruppen utan att ditt ledarskap blir för mekanisk. Med ett dynamiskt ledarskap och WSH som karta över ledarskapsterrängen har du möjligheten att navigera dig fram bland de allt mer passionerade åkarna i din grupp.

Du kan använda kartan vid flertalet situationer:

1. Planering: En riktigt bra planering gör dig förberedd och flexibel
2. Uppstart: Analysera nuläget och anpassa kartan efter verkligheten
3. Utmaning: Skapa svårigheter som stimulerar (och resulterar i ett nytt nuläge)
4. Avslut: Stäm av mot målet och uppmuntra deltagarna att utvecklas själva

Har du hittat din ledarskapskurs än? Nu erbjuder vi en kurs i fjällen! Den är för dig som har ledarerfarenhet och vill utmana dig själv som ledare – och gillar att åka skidor eller snowboard! Läs mer här!

Föreläsning med oss författare (David, Robert och Kristofer) om arbetet hur boken växte fram. Om responsen från andra nationer och hur vi löste utmaningarna med att beskriva hur de bästa ledarna gör för att få passionerade åkare. För medlemmarna i Svenska Skidlärarföreningen på Haglöfs Brand Store i Stockholm. Skön stämning, intressanta frågor och en bra start på säsongen!

Gruppen är kanske den viktigaste delen av miljön och avgör om upplevelsen och resultatet till slut blir speciellt eller inte. Min erfarenhet är att gruppen ofta överträffar ledarens betydelse men att det är ledaren som bygger gruppen.

Det finns tre grundläggande aktiviteter du som ledare kan göra för att bygga grupper. Aktiviteterna kan du arbeta med vid planering, nulägesanalys, utmaning och utvärdering när helst du leder grupper. Fokus är på åkarens utveckling och vilja att vara aktiv och involverad.

Du som ledare kan bygga gruppen genom att låta åkarna:
• Relatera till alla i gruppen
• Pröva sina idéer
• Förstå vad de själva förstår

Relatera till alla i gruppen. Ett grundläggande psykologiskt behov är att tillhöra gruppen (enligt Basic Psychological Needs Theory). Får du alla att känna att de är OK och att de tillhör gruppen så infinner sig ofta ett lugn och du kan gå vidare till större utmaningar. Men att tillhöra behövs först! Och det görs bäst genom att alla får prata (och åka) med alla och att du pratar (och åker) med alla. Para ihop folk och ge dem uppgifter, prata med dem i liften, lyft upp viktiga frågor! Ge alla en chans att hela tiden få relatera till varandra. Det kan vara något så enkelt som en uppvärmning. Det behövs varje gång ni träffas. För du har inget val. De skapar själva sina egna bilder och de justerar dem bara inifrån (det är vad de chilenska biologerna Varela och Maturana kallar för självskapande system). Deras identitet är viktig och är beroende av andra runtomkring. De vill bekräfta, synka och skapa sin identitet med de andra i guppen. Lämna ingen utanför.

Ledarskapsträning på sommaren. Gruppen överträffar ledarens betydelse men det är ledaren som bygger gruppen.

Pröva sina egna idéer. Det gäller i stort och smått. Att få prata om sig själv i relation till det man håller på med och få det bekräftat stärker åkarna. Att de är på rätt väg. När de känner att de tillhör gruppen och när du som ledare frågar dem, ger dem val och låter dem pröva och experimentera sina egna idéer uppstår förändringen inifrån. Vilket är starkare än att kopiera någon annans instruktioner (hur du behöver jobba med nybörjare respektive rutinerade åkare finns beskrivet i mitt tidigare inlägg Hur kan jag träna viljan?). Det smittar dessutom av sig. Man skulle kunna säga att utvecklingen i gruppen har ingen början eller slut utan att den loopar. När någon i gruppen prövar något nytt, utvecklar sig eller får en insikt, så ändrar sig hela gruppen. När den första åkaren äntligen klarar ett nytt moment så kommer många snabbt efter. Det är en del av grupprocessen, vilken du kan påverka genom att låta åkarna pröva sina egna idéer.

Förstå vad de själva förstår. Åkarna agerar helt och hållet utifrån sin egen förståelse av aktiviteten. Därför behöver du förstå vad de förstår. Och samtidigt i processen kommer de öka förståelsen av vad de själva förstår. Att känna att det är OK att tycka som de gör och åka som de gör ökar deras egen förståelse och kunskap. Orden är nyckeln till förståelse eftersom en individ konstruerar sin egen värd med hjälp av orden. Hur de ser på världen och hur de använder orden är helt beroende på hur deras egen hjärna är uppbyggd och tränad. Du kan hjälpa dem att tolka och välja ut de tankesätt de redan har, de som utvecklar dem både som åkare och människor. Det utvecklar hela gruppen och ökar kompetensen hos alla.

Att ställa frågor är nödvändigt när du bygger en grupp. Det gäller i alla de tre aktiviteterna jag nämnt här. Inte bara att du ställer dem utan att de får i uppgift att själva prata över dina frågor på olika sätt, anpassat till sin egen ålder och mognad. Du har flera sätt att låta dem förankra kunskapen på (gäller även åkning):
• Själv: Självreflektion
• I par: Med en kompis eller dig som ledare
• I grupp: I hela gruppen tillsammans med dig som ledare

På dessa sätt kan du bygga gruppen, den kanske viktigaste delen av miljön.

Vår förståelse av miljön är avgörande hur skickliga ledare vi är. Detta var det sista av tre inlägg om hur miljön faktiskt är ledarens bästa vän. Jag hoppas du fått minst en ny insikt du är villig att prova nästa gång du leder!

Det finns ett smart sätt att utvecklas som ledare. Det handlar om att exponera sig i ett nytt sammanhang och använda det man redan lärt sig i det nya. Det gör att vi ökar vår förståelse ett rejält snäpp.

Gregory Bateson, en tvärvetenskaplig nytänkare, talar om olika inlärningsnivåer och variationer i Hill. På den första nivån, Inlärningsnivå 0, sker ingen inlärning, dvs vi har kvar samma vanor och samma beteende. På Inlärningsnivå 1 lär vi oss ett nytt beteende i en specifik miljö och om vill öka förståelse ytterligare så använder vi det vi lärt oss i en ny miljö, vilket är Inlärningsnivå 2. Det ger oss alltså en ny nivå av lärande där skillnaderna mellan den gamla och nya miljön får oss att förstå den underliggande ordningen och vad vi faktiskt kan. Det sker något med vår kontextuella förståelse, kulturella förståelse och personliga mognad när vi leder i en ny miljö. Denna princip är generell och ni som till exempel kan er träningslära vet att färdigheterna utvecklas bättre med variation än utan, och att man kan träna exakt samma rörelse i helt olika terränger. Samma sak gäller ledarskapet: Will och Skill trimmas ständigt i liknande Hills men det är först när skillnaden blir tillräckligt stor den djupare förståelsen kan komma.

Jag skulle därför våga påstå att större variationer i miljön alltså är det som får oss från att använda ledarskapet till att bemästra det. När man använder ledarskapet har man en förståelse som upprätthåller kulturen, uppdraget och sin person. När man bemästrar ledarskapet däremot övergår man till att istället leda kulturen, hitta nya sätt att utföra uppgiften och mogna i sitt beteende. Den förståelsen får man, föreslår Bateson (och numera också jag), genom att leda i nya sammanhang. Detta tankesätt hjälper oss också med övergången från ett lärlingsorienterat lärande till ett mästerorienterat lärande som jag skev om i ett tidigare inlägg.

Att använda det vi lärt oss i en miljö (Hill 1) i en ny miljö (Hill 2) får oss att bemästra vårt ledarskap.

Hur stor skillnad behöver det vara mellan de två miljöerna? Den behöver vara tillräckligt stor för att ge effekt och tillräckligt liten för att vi ska kunna se sambanden. Något av terrängen, gruppen, utrustningen eller momenten behöver vara annorlunda. Det ska en tillräcklig skillnad i kulturen och kontexten för att du ska behöva tänka på ett annat sätt. Själv använder jag samma principer när jag leder på jobbet som när jag leder instruktörskurser, när jag utbildar snowboardåkare som när jag utbildar klätterinstruktörer. Det räcker att något enstaka signifikant är annorlunda för att skillnaderna gör oss uppmärksamma på vad vi redan kan, vad vi tycker är viktigt och våra personlighetsdrag. Inte nog med det, det hjälper oss dessutom att utmanas och behålla skärpan i vårt ledarskap. När vi tvingas att anpassa och tillämpa våra kunskaper i ett nytt sammanhang gör det oss till bättre ledare.

Tipset är alltså att hitta ytterligare en miljö att leda i. Led clinics, utbilda tränare/instruktörer eller led nya typer av grupper samtidigt som du fördjupar sig där du redan är. Dina nya insikter kommer att få dig att häpna!

Vår förståelse av miljön är avgörande hur skickliga ledare vi är. Det är temat på följande serie av inlägg som börjar med frågan Varför är miljön viktig för ledarskapet?

Om du var i Vemdalen i slutet av november tillsammans med Svenska Skidförbundet, SLAO eller Friluftsfrämjandet kanske du kommer ihåg att Niklas Lundblad på sitt ledarskapsföredrag refererade till Andrew Kakabadses studie av framgångsrika ledare och de tre avgörande färdigheterna för ett gott ledarskap: kulturell förståelse (känn dem du leder och vad som är viktigt för dem), kontextuell förståelse (förstå vad uppgiften går ut på) och personlig mognad (”att man sett sig själv i en slags själslig spegel”, som Niklas uttryckte det). Jag tänkte reflektera över hur betydelsefull miljön är för dem alla tre.

Ledarskap över lag är beroende av sammanhanget (eller miljön eller faktorn Hill) eftersom kulturen, uppgiften och du är specifik där du befinner dig. Sammanhanget avgörs av en unik kombination av grupp, ledare, moment, terräng, etc och det är naturligt att ledarskapet har sitt ursprung i ett sammanhang där man känner sig hemma, har sina vänner och vet hur man gör. Man utvecklar en unik förståelse som är skräddarsydd just för sin egen omgivning och det är ofta så naturligt att vi tar detta för givet. Om jag skulle beskriva färdigheternas relation till miljön skulle jag beskriva dem så här:

Kulturell förståelse kommer från att veta vad som är viktigt för vår grupp. Vi agerar alla efter det som är viktigt för oss och om detta viktiga delas av flera bildas en kultur. Fördelen med att dela samma inställning är att vi kan fungera tillsammans och gå i samma riktning. Det blir enklare och smidigare att genomföra uppgifter helt enkelt. Jag själv åker snowboard och kommer själv från en surf- och skejtkultur där vissa saker är viktiga och skiljer sig från andra grenar. Så om du åker portar, park, skidor eller snowboard kan kulturen vara olika. Du som ledare behöver känna din kultur, den du arbetar i.

De bästa ledarna känner dem de leder.

Den kontextuella förståelsen kommer från kunskap om själva arbetet och om den uppgift vi har. Jag skulle vilja säga att för oss är den en slags läroprocess (som vi skriver om i boken) eftersom vi arbetar med utbildning, instruktioner och träning där en utveckling är önskad. Uppgiften skiljer sig dock något om du instruerar barn, tränar ungdomar eller utbildar vuxna, beroende på hur länge och ofta du har dem och vilka andra förutsättningar och resurser du har. Hur vi förstår detta arbete är alltså avgörande för hur bra ledare vi är.

Den personliga mognaden är intressant eftersom det indikerar att vi egentligen inte behöver en speciell personlighet utan den behöver mogna – vilket vi alla kan göra! Mognaden beror också den på sammanhanget eftersom våra samlade erfarenheter från olika sammanhang, hur vi upplever dem och hur vi reflekterar över dem bidrar till hur vi koordinerar oss själva med andra. Personligheten blir tydlig tillsammans med andra och hur vi tolkar sammanhanget påverkar vårt beteende. Niklas beskrivning om att se sig själv i en själslig spegel får mig att tänka på hur viktig reflektionen är för mognaden. Att gå in i oss själva och upptäcka saker vi inte sett förut göra oss alltså till bättre ledare.

Dessa tre typer av förståelse samarbetar alltså med miljön och för att lyfta vårt ledarskap till en ny nivå behöver vi använda miljön på ett alldeles speciellt sätt. Detta handlar nästa inlägg om.

För att träna viljan behöver åkaren alltså få vistas i en miljö som uppmuntrar till autonomi och pröva saker själv. Det är framförallt tre saker jag tänker på som åstadkommer detta.

Det första är att involvera åkaren på flera olika sätt så att denne får träna på att vara aktiv. Det kan allt från att be dem välja ordningen på momenten till vilka resultat de vill uppnå och/eller hur det ska göras. Eller att ställa frågor så de får tänka själva över sin egen åkning och vad som är viktigt för dem. Och någon form av involvering behöver ske tidigt. Eller som Peter Lang, min gamla lärare, sa; ”Den som inte blir involverad under de första 15 minuterna ger upp allt hopp om att bli det.”

Det andra jag tänker på är att skapa trygghet. Och med det menar jag att åkarna inte ska tveka om de är en i gruppen eller om de är omtyckta av sina ledare. Detta ska aldrig stå i vägen för att utvecklas som åkare. Det kan innebära att man aktivt behöver styra grupprocessen eller prata mer om vad som är viktigt i gruppen eller vad det är nu som krävs för att åkarna få känna att de tillhör. När man känner sig trygg kommer viljan.

För det tredje så kan du låta deltagarna organisera sig själva. Åtminstone för en kort stund i slutet. Det kan vara någon en liten del av träningen där du låter de få göra som de vill, tex sätta en egen bana, låta dem åka i parken eller något annat där de själva får bestämma vad de gör och/eller hur. Inom vissa sporter eller grenar kan detta till och med vara den större delen. Inom skate- och surfkulturen sker mycket av träningen på egen hand med kompisar där man lär varandra nya trick, sporrar varandra, helt oorganiserat. Två exempel på detta är Henrik Harlaut på skidor och Sven Thorgren på bräda (som jag skrev om i mitt första inlägg). Att ha kontroll över sin egen inlärningsmiljö där man använder andra för återkoppling och inspiration fostrar självständiga åkare och lägger grunden för potentiella mästare.

Henrik Harlaut under slopestylekvalet i OS.

Hur kan du då veta om du som ledare gör rätt? Kolla på resultatet! Det är det enda sättet du kan avgöra om det just du gör blir bra. Ingen annan känner din grupp bättre än du gör! Så pröva nya sätt att instruera eller sätta upp miljön på och se om det blir som du tänkt. Blir det inte det så, justera och pröva någon annan variant. Det blir också ditt eget sätt att utveckla det du utsätter dina åkare för: tänk ut ett önskat resultat, sträva mot det och reflektera över det. Justera och pröva igen. Inre framgång som ledare kommer när du hittar din egna röda tråd mellan tanke och handling – i syfte att utveckla andra. Även om det krävs att du skiftar mellan att vara mentor och vara en resurs.

Summering: Detta är det sista av tre inlägg om viljans betydelse för lärande. I det första inlägget (Varför behöver vi träna viljan?) skrev jag om viljans struktur och hur man tränar oftare, lär sig bättre och fortsätter längre med en hög vilja. I det andra inlägget (Hur kan vi träna viljan?) tog jag upp hur ett lärlingsorienterat lärande övergår till ett mästerorienterat lärande och hur autonomi är en förutsättning för detta. I detta sista inlägg (Vad gör man som tränare för att träna viljan?) ger jag några konkreta tips vad man kan göra som ledare: skapa en miljö som involverar, ger trygghet och tillåter åkarna att organisera sig själva.

Jag hoppas att du fått några nya insikter och att du kan tillämpa dem i ditt eget ledarskap. Det har varit mitt syfte. Mer finns att läsa i boken.

Jag skulle vilja hänga med hela det kanadensiska landslag i puckelpist, de som dominerade och lade beslag på guld- och silvermedaljerna på både herr och damsidan. Hur gör de egentligen? Vad säger de till varandra och hur använder de varandra för att åka snabbare och hoppa högre?

Det jag skulle titta efter är hur de skolar in nya förmågor och hur de rutinerade åkarna utvecklas med hjälp av varandra. Jag tänker att för att utvecklas behöver en åkare börja i ett lärlingsorienterat lärande och så småningom kunna skifta från till ett mer mästerorienterat lärande. Tillåt mig att tillämpa några teorier och tankar: i korthet kan det senare beskrivas som att skapa en miljö där man kan uppnå vad man vill på det sätt man vill, och ställa sig frågan ‘Vad är bäst för mig?’ Lärlingsorienterat lärande däremot passar när en ledare vill sätta kulturen och möjliggöra för en åkare att plocka upp den typ av kunskap som är implicit, den som ibland kallas för den tysta kunskapen. Denna typ av träning passar också när färdighetsnivån är lägre och kunskapen om tekniken och sin egen lärostil är i sin tidiga utveckling. Risken är annars att denne lär sig en felaktig teknik eller rent utav skadar sig. Målen för ett åk eller träning eller säsong sätts mest av tränaren/instruktören (eller föräldern?) och åkaren är villig att ge den energi som krävs för att uppnå målen. Mycket av metodiken vid denna typ av lärande är enligt ’Intake, then test’ (som Gardner beskriver det), dvs ta in instruktioner och sedan testa detta.

Justine Defour-Lapointe efter OS-guldåket i puckelpist

Men så snart åkaren har fått en viss erfarenhet sker övergången till ett mer mästerorienterat lärande. Vilket är en nödvändighet för åkaren ska mogna och få långsiktiga resultat. Målen sätts av åkaren i samråd med tränaren/instruktören och åkaren agerar med avsikt snarare än på impuls. Om åkaren inte får önskat resultat (tex inte sätter det trick denne vill på det sätt denne vill) lägger den mer energi/vilja för att kunna uppnå sina mål. Denna typ av ledarskap innebär fokus på att sätta upp de bästa förhållandena snarare än att lära ut. Direkta instruktioner undviks allt mer och allt behöver inte vara obligatoriskt. Det ska finnas ett val och öppenhet kring både om vad som ska åstadkommas och hur det ska åstadkommas. Metodiken här är mer enligt ’Express, then gather feedback’, dvs kompisar och tränare/instruktör används mer som resurser än mentorer.

Åkaren behöver alltså utrymme för det som kallas autonomi, vilket också är ett av våra psykologiska basbehov enligt Basic Psychological Needs Theory. Autonomi innebär att kunna göra sina egna val och leva sitt eget liv, att man har en röd tråd mellan tanke och handling (mellan Will och Skill), dvs mellan våra intentioner/tankar/ideér och det man utför. Att få utrymme att prova själv även om det går åt skogen och inte bli övervakad och skuggad hela tiden. Yttre motivation (enbart) fråntar individen att hitta det inre värdet i aktiviteten. Att få pröva själv utvecklar viljan, helt enkelt. Det skulle jag kolla efter!

Viljan kan tränas, precis som färdigheterna. I denna serie av inlägg tänkte jag dela med mig av hur jag ser på viljan betydelse vid lärande och detta inlägg är tänkt att svara på frågan Varför behöver man träna viljan?

Vad är då viljan? Människans vilja bortom de omedelbara behoven uppstår tidigt i livet och kan beskrivas både som målet med till exempel en handling eller rörelse och energin för att uppnå det. Dessa två bör skiljas åt även om de bägge arbetar tillsammans i faktorn viljan (Will), som vi skriver om i boken. Om man tror på målet lägger man ner den energin som krävs för att uppnå det. Val av själva målet är ett samspel mellan miljö och individ och är kulturellt betingat – den är inlärd i samspel människor i ens närhet. Viljan kan alltså tränas och utvecklas.

En väl utvecklad vilja kommer inifrån och gör oss mindre beroende av yttre belöningar. För en åkare betyda det att man tränar effektivare under passet/lektionen men också att man tränar oftare utanför den organiserade träningen. Ett exempel på detta är när snowboardåkaren Sven Thorgren kom tillbaka från bergen till OS-byn med ett leende och motivering ”… vi måste ju få köra lite puder också.” (DN 5/2) Man lär sig också bättre. Hjärnforskning visar att hög motivation underlättar inlärningen. Dessutom så fortsätter man träna efter kursen eller efter man slutat tävla. Man tränar för livet.

Sven Thorgren

Vi använder viljan för att träna färdigheter i stort och smått, till perfektion eller på nybörjarrörelser. En rörelse har ett mål och ett önskat resultat. Det har även ett åk, en vecka och en säsong. Vi använder vår vilja när vi gör en 360, tar en port eller lär oss att ploga. Att vilja är lika naturligt för oss som att göra. Så varför inte medvetet träna den och använda oss av den?

Även om en hög vilja gör att våra färdigheter utvecklas effektivare under träning så kan man ha nytta av den utanför backen eller parken. Sven Thorgren berättar i samma artikel hur han svarade Mark McMorris, X-gamesstjärnan, när denne ville ändra slopestylebanan, med ”att det inte går att göra nu efter två träningsdagar och med bara en dag kvar.” Banan ändrades inte och Sven gjorde två av sina grymmaste åk någonsin i OS-finalen. Är en väl utvecklad vilja vad som krävs för att bli en av de bästa?